Klätterkurs i häggsta

Som ni kanske läst i en av Sveriges större spridare av kloka ord, The Next Route, har det blivit högst aktuellt med en vidareutveckling av kunskaperna gällande gnejs och granit. Sagt och gjort - en fortsättningskurs klippklättring bokades tidig försommar.

I sällskap med Vaggeryds stenätare Björn knappades Häggsta in på GPS:en och färden tog sin början norrut. Efter ingen(!) felnavigering var vi så framme en eftermiddag i April och visst kände man av en viss nervös spänning inför helgens äventyr. Efter en tältnatt dyker så vår intruktör upp, den mycket renomerade Nicolas Gafgo.

Tillägas skall väl att första natten var lite smått kuslig med tanke på vad Björn visade upp strax innan lampan slocknade. Att det låg en kyrkogård 100 m ovanför tältplatsen gjorde inte det hela bättre..

Gav oss snabbt i kast med kilplaceringar, varje tradklättrares yttersta livlina. En god kilplacering är din vän för livet, en kil som floppar skrattar åt dig hela vägen ned. Vidare till standplatser och vad som bör tänkas på för att sitta säkert på klippan.

Leder även varsin trea som första riktiga känning av the sharp end. Inga markfall får räknas som godkänt.

Björn på väg ner efter lyckad förstamanstur.

Så var dag 1 över. När natten kom tändes en värmade eld då det kröp under nollstrecket nattetid. Ingen fara då man väl kom i sovsäcken men promenaden den 100 metrarna till tältet var sådär rolig. Kände oss tvungna att iförda pannlampor ta en extra sväng och kolla till bilen för att få upp lite välbehövlig värme. Två killar med pannlampor på en kyrkogård mitt i natten får kanske ses som aningen bisarrt....eller kanske bara excentriskt i sin fulla grad. Just det, inte att förglömma kvällens middag. Bruna bönor med stekt fläsk. Kände sig som en guldgrävare i Klondyke med jävlar vad gott det smakade. Riktig höjdare.

Dag 2. Dags för lite seriösare ledarbete. Jag inleder med första repan av Ekleden, en av Häggstas klassiker. Trevlig klättring upp till stand där Björn fortsatte resan upp mot toppen. I det hela en trevlig led och klart roligt att komma igång med att lägga kil. 

 Björn för firning från Ekleden.

Nästa led på schemat är Sjuan, en spricka/dieder som Gillis Billing klättrade i mitten av 30-talet. Det är klassiker det. Nuvarande sträckning lämnar dock sprickan till en början för trevligare klättring på vägen bredvid. Det är också en av de längre lederna på Häggsta med sin 38 meter.  Björn leder förträffligt trots den sanslösa vind som gör oss sällskap. Jag tar över som försteman inför andra replängden och står inför stämklättring ett par meter innan första kil kan läggas. Efter ytterligare ett par meter och nästa kil kommer så utsteget. Sprickan fortsätter åt vänster, dock utan mig. Ett kort överhäng skall forceras innan sista stand är ett faktum. Absolut ingen svår klättring men klart luftigt och annorlunda för en led i trea-registret. Björn kommer efter utan missöden. Nedfirning.

Kursen avslutas med genomgång av firning förbi knut samt urkoppling ur systemet vid ev. tillbud. Även assisted hoist provas på. Lite som en start på kamraträddning kan man säga.

Sammanfattnignsvis en mycket bra och för mig personligen en väldigt givande kurs. För Björn var nog mycket av det som sades en repetition men enligt mig minst lika mycket värt. Handlar inte om att en gång lära sig, det ska stanna i huvudet också.

Trevlig helg med trevlig sällskap - får repeteras ett flertal gånger i sommar :)