Det var ett tag sedan bloggen ärades med ett inlägg. Får skylla det lite på valborg på bortaplan. Idag ärades dock Starrberget med ett besök för lite bultklippning av mig och Björn. Andra klippan som besöktes för året och moder jord bjöd på utmärkt väder och fin sten.
Anmärschen var till belåtenhet jämfört med Vallberget för ett par veckor sedan och vi kände tidigt ett sug efter att helt skippa topprepet idag och gå på bultarna direkt. Dumbo klättrades som uppvärmning för leder och nerver. Leden bredvid, Bart Simpson 5b, klättrades av två andra bergbesökare och skulle senare visa sig locka till sig även oss. Efter Dumbo gav vi oss på Metallica 4a, en led som båda satte on-sight. Åter tillbaka vid huvudväggen och Bart Simpson. Björn inledde och snart anades att det skulle bli starten som var det kniviga. Efter lite akrobatik tog sig snart Björn förbi startkruxet och satte snabbt av mot ankaret. Min tur. Kände tidigt att detta skulle bli tungt...riktigt tungt. Fick dock lite ordning på startsekvensen efter ett par försök men krafterna räckte inte till denna gång och lille Bart får bli ett projekt för framtiden.
Efter detta var det lunchdags och Primus Etapower plockades fram. Spaghetti Carbonara stod på menyn - 5 minuter enligt paketet. 15 minuter enligt Primus. Ingen brådska sa Björn och lutade sig tillbaka med en kopp kaffe ur medhavd termos. Maten hittade till slut dit den skulle, vilket kändes välbehövt.
Vi gav oss nu i kast med övre väggen, en lite lägre sektion med, enligt föraren två leder, men med ytterligare två bultade. Hängde varsitt fint blått snöre på de två senare och vi antig att det kanske var oavslutade projekt så de fick vara ifred. Började med ??, en kort tur med endast 3 bult, vilken vi båda klängde oss upp för. Tog här mitt första riktiga fall då andra bulten passerades med nån kropplängd och fingrarna svek. Lite skrapsår men nyttigt att känna lite luft under vingarna. Vidare mot Harvey Keitel 5b, en led där Björn ännu en gång visade sig starkast. Klurig avslutning på en smådarrig led.
Kände mig nu nöjd och lagom sliten i kroppen men Björn hade krafter kvar och höjer snabbt ribban genom att brottas med Sylvester Stallone 5c+. Klättrade hela vägen till ankaret, dock med lite hjälp på vägen. Anar ändå att det var en nyttig avslutning på en utmärkt dag och även Björn drog här i ett och annat lite längre fall.
Får säga ett tack och adjö till Starrberget för den här gången men vi återkommer med all säkerhet.
Bart will not go victorious from this!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hehe, lille bart o big sylve ska allt få sina bultar varma nästa gång. Haha ja herregud. Men jag ska inte glömma att knyta skorna nästa gång.
lille bart är faktiskt sjukt besvärlig, och man är inte riktigt van den typen av klättring. Bultarna är dessutom lite läskigt placerade. Men men bara på den igen :) den är ju trots allt rätt rolig. /Emil
Gissar att Emil är Emil Wikström, den lokala supertalangen :)
Håller med om att Bart är klart besvärlig men kommer att gå bra.
Supertalang... haha men du gissade rätt, på namnet alla fall. Känner mig inte direkt som en talang när man läser om alla andras hårda prestationer hela tiden :/ men det är jättekul att det finns lokala förebilder så det räcker till. Bara fortsätta träna och nöta :) en dag...
Skicka en kommentar