Som den kostkunnige man föreställer har man lärt sig att det är viktigt att få i sig något oprdentligt efter ett hårt (nåja) pass. För dagen ekar dock skafferiet relativt tomt då helgen kommer att tillbringas på annan ort. En banan och tre brända mandlar (ja, de rosa varianterna) blev det. Dock blir det snart middag bestående av kokt potatis och skinka vilket kommer att mäta behovet efter sockerarter och aminosyror. Kanske också en näve chips...
tisdag 28 april 2009
Bra väder och sol. Livet är generöst.
Hemma efter cykeltur. Kortis men ack så skönt. Lyckades även träffa på min hyresvärd för första gången. Efter ett par månader i lägenheten har vår kontakt begränsat sig till ett par telefonsamtal. Nu har jag dock ett ansikte också.
söndag 26 april 2009
En tur på Gränsöleden
Vädret har den senaste tiden visat sig från sin bästa sida här på östkusten vilket jag idag tänkte ta vara på. Suget att få komma ut lite i frisk luft och natur låg också och tryckte på. Hade sedan en tid läst in mig på utbudet av vandring i närområdet och skulle nu ge Gränsöleden ett försök. Leden tar sin början vid Gränsö kanal för att sedan följa halvöns kust hela vägen runt för att återvända till kanalen. Tolv kilometer ska det vara runt.
Vy från Lillön
Skanviks stenhällar
Ekholmens vitsippor
Börjar med en cykeltur på ett par km innan vandringen tar vid. Första delen av turen går på Gränsös östra sida där närheten till havet är tydlig stora delar. Vid Lillön dyker den första riktiga rastplatsen upp med ett antal grillplatser samt ett ordentligt vindskydd som det utan vidare skulle gå att övernatta i. Vyn över delar av Tjust skärgård är njutbar och det finns en hel del klipphällar att utnyttja för sol och slappande.
Vy från LillönLeden drar sig vidare efter kustlinjen och följer snart ett vidsträckt område med betesmark innan man kommer fram till Kroken. Inget vidare plats för fika och siktet sätts på Skanvid et par km söderut. Här tar stora stenhällar vid vilka till stor del består av den röda Västervikskvartsen. Här finns också lämningar efter tidigare militär verksamhet, en väl vald plats med tanke på Skanviks vy ut mot Asken. Ett fågelskyddsområde tar sin början här och leden svänger in mot skogsmark. Det går bra att följa stenstranden ännu en bit men snart kommer man in på privat mark som också uppmärksammar på häckande fåglar längs hela viken. Ytterligare ett vindskydd passeras strax efter Skanvik, där jag passar på att ta en snabb fika och få i mig lite vatten då solen ligger på.
Skanviks stenhällarFrån Skanvik drar sedan leden söderut mot Gränsös sydligaste udde, vilken indikerar att halva sräckan är avklarad. Leden går inte hela vägen ut på udden men det går bra att ta en extra sväng ut om man vill. Dock inget jag tog mig för utan färden fortsatte mot Sandviks sandstrand. Här ändrar leden till viss del karaktär och man lämnar de havsnära klipporna och drar sig längre in i skogsmark. Sandstranden vid Sandvik ligger i en vik och det finns gott om plats, iaf iadg. Den närliggande parkeringen förevisar dock att det förmodligen samlas en del folk här en varm dag under semestern. Då det finns ett antal bord uppställda blir detta platsen för min lunch. Hårdbröd med ost, ägg, nötter, vatten, ett par frukter samt en provsmakning av en av alla näringsdrycker vi förskriver på jobbet. Chokladsmak. Sådär god efter ett par timmar i varm ryggsäck.
Biten efter Sandvik är fin men tyvärr övergår stigen till regelrätt väg efter ett tag vilket drar ned betyget lite. Hela sträckan fram till Grönsö slott, ca fyra km, går efter vägar med ett kort undantag strax innan slottsområdet. Det sitter dock folk och solar efter hela kuststräckan och ett par fiskare med sisådär 5 spön var står upradade lite här och var. Väl framme vid slottet tar jag en snabb tur över på Ekholmen, en liten broförsedd ö utanför slottskaffet. Här växer endast ek och massvis med vitsippor.
Ekholmens vitsipporHärifrån och upp till kanalen är det cykelväg som gäller innan cykeln slutligen kan låsas upp. En trevlig vandring där Gränsös västra kustlinje får ses som den mer spännande och sevärda, iaf om det är närhet till havet som önskas. Att ta sig till Lillön från stranden vid Bondbacken är smidigt och det kommer nog att bli ett par dagar med grill och bad för Dexter där i sommar.
Tills nästa gång...
Klätterkurs i häggsta
Som ni kanske läst i en av Sveriges större spridare av kloka ord, The Next Route, har det blivit högst aktuellt med en vidareutveckling av kunskaperna gällande gnejs och granit. Sagt och gjort - en fortsättningskurs klippklättring bokades tidig försommar.
I sällskap med Vaggeryds stenätare Björn knappades Häggsta in på GPS:en och färden tog sin början norrut. Efter ingen(!) felnavigering var vi så framme en eftermiddag i April och visst kände man av en viss nervös spänning inför helgens äventyr. Efter en tältnatt dyker så vår intruktör upp, den mycket renomerade Nicolas Gafgo.
Tillägas skall väl att första natten var lite smått kuslig med tanke på vad Björn visade upp strax innan lampan slocknade. Att det låg en kyrkogård 100 m ovanför tältplatsen gjorde inte det hela bättre..
Gav oss snabbt i kast med kilplaceringar, varje tradklättrares yttersta livlina. En god kilplacering är din vän för livet, en kil som floppar skrattar åt dig hela vägen ned. Vidare till standplatser och vad som bör tänkas på för att sitta säkert på klippan.
Leder även varsin trea som första riktiga känning av the sharp end. Inga markfall får räknas som godkänt.
Björn på väg ner efter lyckad förstamanstur.
Så var dag 1 över. När natten kom tändes en värmade eld då det kröp under nollstrecket nattetid. Ingen fara då man väl kom i sovsäcken men promenaden den 100 metrarna till tältet var sådär rolig. Kände oss tvungna att iförda pannlampor ta en extra sväng och kolla till bilen för att få upp lite välbehövlig värme. Två killar med pannlampor på en kyrkogård mitt i natten får kanske ses som aningen bisarrt....eller kanske bara excentriskt i sin fulla grad. Just det, inte att förglömma kvällens middag. Bruna bönor med stekt fläsk. Kände sig som en guldgrävare i Klondyke med jävlar vad gott det smakade. Riktig höjdare.
Dag 2. Dags för lite seriösare ledarbete. Jag inleder med första repan av Ekleden, en av Häggstas klassiker. Trevlig klättring upp till stand där Björn fortsatte resan upp mot toppen. I det hela en trevlig led och klart roligt att komma igång med att lägga kil.
Björn för firning från Ekleden.Nästa led på schemat är Sjuan, en spricka/dieder som Gillis Billing klättrade i mitten av 30-talet. Det är klassiker det. Nuvarande sträckning lämnar dock sprickan till en början för trevligare klättring på vägen bredvid. Det är också en av de längre lederna på Häggsta med sin 38 meter. Björn leder förträffligt trots den sanslösa vind som gör oss sällskap. Jag tar över som försteman inför andra replängden och står inför stämklättring ett par meter innan första kil kan läggas. Efter ytterligare ett par meter och nästa kil kommer så utsteget. Sprickan fortsätter åt vänster, dock utan mig. Ett kort överhäng skall forceras innan sista stand är ett faktum. Absolut ingen svår klättring men klart luftigt och annorlunda för en led i trea-registret. Björn kommer efter utan missöden. Nedfirning.
Kursen avslutas med genomgång av firning förbi knut samt urkoppling ur systemet vid ev. tillbud. Även assisted hoist provas på. Lite som en start på kamraträddning kan man säga.
Sammanfattnignsvis en mycket bra och för mig personligen en väldigt givande kurs. För Björn var nog mycket av det som sades en repetition men enligt mig minst lika mycket värt. Handlar inte om att en gång lära sig, det ska stanna i huvudet också.
Trevlig helg med trevlig sällskap - får repeteras ett flertal gånger i sommar :)
Flytt till Västervik
Som bekant för de flesta i min bekantskapskrets har jag lämnat Umeå och Sundsvall. Detta då arbetsmöjligheter öppnade sig i östkustens pärla, Västervik. Dietist på Västerviks sjukhus var det som erbjöds och att tacka nej var uteslutet. Så här är jag.
Kort om mit nyfunna arbete. Sitter på sjukhuset som en av fyra ansvariga för att folk äter som de bör och att inneliggande patienter så gott det går har en trivsam tillvaro gällande maten. Låter inte enkelt och är inte det heller. Skoj dock. Praktik efter nio terminer teori känns gott och ger mersmak för arbetslivet.
Återuppstånden
Precis som med åkermark ska det vara nyttigt med ett års träda även för bloggskrivandet. Träda är även ett sätt att bekämpa ogräs så med det sagt kommer skitinlägg i framtiden att vara allt mer sällsynta.
Here we go!!
torsdag 28 augusti 2008
Forts. sammanfattning...
Tre dagar efter hemkomst från de mer nordliga bergstrakterna drog vi iväg ett gäng ännu en gång. Denna resa var mer av det bekväma slaget med boende i egen stuga, dagsturspackning och en varm dusch varje dag. Åsvallens stugby i Tänndalen var vår destination. Totalt var vi sex personer + hund. Dexters första kontakt med fjällvärlden men långt ifrån den sista. Om ett par år kommer han vara en riktig veteran i de sammanhangen, förhoppningsvis både sommar- som vintertid.
- Ankomstdagen
Anländer till stugan runt 1430. Börjar lite smått packa upp våra prylar och ger oss sedan ut på en kortare tur upp mot trädgränsen. Skönt att röra på benen efter ett antal timmar i bilen. Aningen blött då vi följde vinterledens sträckning med trevligt med fjälluften och stillheten.
- Andra dagen
Efter frukost lastar vi in behövlig utrustning i bilen och beger oss till foten av Hamrafjället. Relativt stadig stigning direkt från start (gick samma väg vintertid helt ospårat och det var klart tyngre) men väldigt fina omgivningar då man går i björkskog genom hagar med kor förbi ett par fäbovallar. Stigen blir eftersom brantare och bjuder på slutet på ett väldigt motlut. Efter trädgränsen är det som att heöt byta miljö. Otroligt tydlig och dramatisk övergång från tät björkskog till kalfjäll med gräshed som underlag. Utsikten över Tänndalen börjar här bli riktigt fin. Vi går mot toppen och möts av ett jättelikt stenröse som markerar Hamrafjällets högsta punkt, 1032 möh. Spektakulär utsikt över Tänndalen som bjuder på en vy som påminner om den flygande känsla man får då man står uppe vid Vassaloamijavri och tittar ut över Vistasdalen i Kebnekaiseområdet. Efter toppbeöket letar vi oss ned mot Anderssjöarna för lite lä och en fin plats att äta lunch på. Vyn över nämnda sjöar är enastående och har man varit i området även vintertid så är det än roligare att kunna orientera sig. Vissa av gruppens medlemmar ger sig ut på små utflykter för att röra lite på sig efter lunchen medan andra finner absolut njutning i att bara luta sig tillbaka, slappna av och blunda. Vid ett antal tillfällen störs friden av en stor renflock som springer förbi väldigt nära men det är en störning vi gärna kan ta. Dexter var överväldigad av renarnas närhet och frågade nog sig sälv vad det var som pågick runtomkring honom. Dock kan man fundera på renarnas slutledningsförmåga då de gång på gång springer precis där vi sitter. Alltid med samma förvånade uttryck. Vi börjar efter ett par timmars fjällnjutning bege oss nedåt. Återigen imponeras man av hur vacker alla miljöer är och björskogen på väg ner till bilen är en fröjd att vandra i.
- Tredje dagen
Målet för dagen är Bolagskammen med utsikt in över Norge och Storvigelns i sammanhanget höga topp. Börjar vår vandring i västra änden av sjön Malmagen och informeras på vägen att björnjakt pågår i området. Spännande men inget som avskräcker oss. Inlednade delen av turen går genom böljande björkskog med lätt stigning och ett par vattendrag passeras, till glädje för tomma vattenflaskor och Dexter får sig ett dopp i varje liten bäck som rinner förbi. Balanssinnet på en icke namngiven gruppmedlem sviker en aning då flaskan skall fyllas och resans första (och enda) ofrivilliga vattenkontakt är ett faktum. Ett gott skratt och inga vidare bekymmer då vädret spelar oss i händerna. Efter ett par kilometer kommer vi så ur skogen och leden fortsätter över fjällsidan upp mot bolagskammen. Väl framme breder Bolagen ut sig nedanför oss och Storvigeln reser sig ståtligt över omgivningarna. Vi känner dock att kammen är alltför kall och blåsig att fungera som rastplats men kamerorna plockas fram för att föreviga ögonblicket. Vi letar oss en bit öster om leden vi kommit på och hittar en rad med släta, nästan vertikala klipphällar som erbjuder gott skydd för vinden men ändå släpper igenom en del sol.´Den medhavda baguetten med rödbetssallad och kötbullar smakar bra och vi sitter och bara njuter av lugnet ett tag innan färden går vidare. Beger oss nu mot toppen av den närbelägna Lillstöten med en höjda v gissningsvis 1100 möh. Efter lyckad topptur väljer vi att förlägga dagens fika på norrsidan av fjällsluttningen. Även här bjuds det på lite kortare utflykter av några tappra vandrare. Ett par timmar senare har vi packat ihop och börjat nedfärden mot bilarna. Lättvandrat och välspångat över blöttare partier och ett par renar gör sig synliga bland fjällbjörkarna. Det här blev resans längsta tur på ca 10 km och solen gjorde oss sällskap hela vägen.
- Fjärde dagen och hemresa
En sista kortare tur skulle hinnas med. Mittåkläppens på håll spetsiga topp (1212 möh) skulle besegras och färden gick, efter städning och packning, mot djupdalvallen och ledens början. De första kilometrarna gick genom lättvandrad björkskog som glesnade lite mot slutet. Där leden viker av västerut för att sedan följa kammen upp mot toppen valde vi istället att gå rakt fram och ta oss upp direkt i fallinjen. Det finns två vägar upp och vi visste att vi skulle komma på den brantare stigen så småningom. En liten rolig detalj är att vi alldeles efter djupdalvallen blev tillfrågade av en kille med filmkamera och hund om det var okej om han filmade oss delar av vägen upp. Det var tydligen något projekt för lokalteve så om ni hittar igen lokalteve för härjedalen eller kanske funäsdalen så kanske vi dyker upp i bild. Tillbaka till uppgången. Det började med en bitvis brant stigning mellan ett par klippor på bergssluttningen för att sedan övergå i riktigt brant klättring innan topplatån uppenbarade sig men alla i gruppen tog sig upp utan missöden, vilket vi allt stoltserade lite med. Den som hade minst problem tror jag var Dexter som helt orädd hoppade mellan tuvor och stenar trots att det lutade skarpt över klippkanten till höger. Orädd eller oförståndig, vet inte vad som stämmer bäst in. På toppen blåste det rejält och trots goda försök att hitta en plats i lä att luncha på så blev det till att uthärda snålvinden medan matlådan ingesterades. På nedvägen valde vi den mer traditionella leden som också utmärkts som "rekommenderad färdväg ner". Leden slingrade fram nedför fjälsluttningen och anslöt så småningom till stigen ned till Djupdalsvallen. Efter en välbehövlig och ack så skön tvätt av fötter i jåkken vid parkeringen satte vi oss i respektive bil och begav oss mot Sundsvall. Ett matstop vid Tony´s pizzeria i Vemdalen satt fint och vi var sedan hemma vid 20:30 på tisdagskvällen.
Sammanfattningsvis en väldigt trevlig resa i fjälltrakter man tidigare inte nyttjat så mycket under sommartid. Vi trivdes så pass bra att vi redan ett par dagar efter hemkomsten bokade en stuga för fyra dagar extra. Ser redan fram emot detta!
Till fjälls!
- Ankomstdagen
Anländer till stugan runt 1430. Börjar lite smått packa upp våra prylar och ger oss sedan ut på en kortare tur upp mot trädgränsen. Skönt att röra på benen efter ett antal timmar i bilen. Aningen blött då vi följde vinterledens sträckning med trevligt med fjälluften och stillheten.
- Andra dagen
Efter frukost lastar vi in behövlig utrustning i bilen och beger oss till foten av Hamrafjället. Relativt stadig stigning direkt från start (gick samma väg vintertid helt ospårat och det var klart tyngre) men väldigt fina omgivningar då man går i björkskog genom hagar med kor förbi ett par fäbovallar. Stigen blir eftersom brantare och bjuder på slutet på ett väldigt motlut. Efter trädgränsen är det som att heöt byta miljö. Otroligt tydlig och dramatisk övergång från tät björkskog till kalfjäll med gräshed som underlag. Utsikten över Tänndalen börjar här bli riktigt fin. Vi går mot toppen och möts av ett jättelikt stenröse som markerar Hamrafjällets högsta punkt, 1032 möh. Spektakulär utsikt över Tänndalen som bjuder på en vy som påminner om den flygande känsla man får då man står uppe vid Vassaloamijavri och tittar ut över Vistasdalen i Kebnekaiseområdet. Efter toppbeöket letar vi oss ned mot Anderssjöarna för lite lä och en fin plats att äta lunch på. Vyn över nämnda sjöar är enastående och har man varit i området även vintertid så är det än roligare att kunna orientera sig. Vissa av gruppens medlemmar ger sig ut på små utflykter för att röra lite på sig efter lunchen medan andra finner absolut njutning i att bara luta sig tillbaka, slappna av och blunda. Vid ett antal tillfällen störs friden av en stor renflock som springer förbi väldigt nära men det är en störning vi gärna kan ta. Dexter var överväldigad av renarnas närhet och frågade nog sig sälv vad det var som pågick runtomkring honom. Dock kan man fundera på renarnas slutledningsförmåga då de gång på gång springer precis där vi sitter. Alltid med samma förvånade uttryck. Vi börjar efter ett par timmars fjällnjutning bege oss nedåt. Återigen imponeras man av hur vacker alla miljöer är och björskogen på väg ner till bilen är en fröjd att vandra i.
- Tredje dagen
Målet för dagen är Bolagskammen med utsikt in över Norge och Storvigelns i sammanhanget höga topp. Börjar vår vandring i västra änden av sjön Malmagen och informeras på vägen att björnjakt pågår i området. Spännande men inget som avskräcker oss. Inlednade delen av turen går genom böljande björkskog med lätt stigning och ett par vattendrag passeras, till glädje för tomma vattenflaskor och Dexter får sig ett dopp i varje liten bäck som rinner förbi. Balanssinnet på en icke namngiven gruppmedlem sviker en aning då flaskan skall fyllas och resans första (och enda) ofrivilliga vattenkontakt är ett faktum. Ett gott skratt och inga vidare bekymmer då vädret spelar oss i händerna. Efter ett par kilometer kommer vi så ur skogen och leden fortsätter över fjällsidan upp mot bolagskammen. Väl framme breder Bolagen ut sig nedanför oss och Storvigeln reser sig ståtligt över omgivningarna. Vi känner dock att kammen är alltför kall och blåsig att fungera som rastplats men kamerorna plockas fram för att föreviga ögonblicket. Vi letar oss en bit öster om leden vi kommit på och hittar en rad med släta, nästan vertikala klipphällar som erbjuder gott skydd för vinden men ändå släpper igenom en del sol.´Den medhavda baguetten med rödbetssallad och kötbullar smakar bra och vi sitter och bara njuter av lugnet ett tag innan färden går vidare. Beger oss nu mot toppen av den närbelägna Lillstöten med en höjda v gissningsvis 1100 möh. Efter lyckad topptur väljer vi att förlägga dagens fika på norrsidan av fjällsluttningen. Även här bjuds det på lite kortare utflykter av några tappra vandrare. Ett par timmar senare har vi packat ihop och börjat nedfärden mot bilarna. Lättvandrat och välspångat över blöttare partier och ett par renar gör sig synliga bland fjällbjörkarna. Det här blev resans längsta tur på ca 10 km och solen gjorde oss sällskap hela vägen.
- Fjärde dagen och hemresa
En sista kortare tur skulle hinnas med. Mittåkläppens på håll spetsiga topp (1212 möh) skulle besegras och färden gick, efter städning och packning, mot djupdalvallen och ledens början. De första kilometrarna gick genom lättvandrad björkskog som glesnade lite mot slutet. Där leden viker av västerut för att sedan följa kammen upp mot toppen valde vi istället att gå rakt fram och ta oss upp direkt i fallinjen. Det finns två vägar upp och vi visste att vi skulle komma på den brantare stigen så småningom. En liten rolig detalj är att vi alldeles efter djupdalvallen blev tillfrågade av en kille med filmkamera och hund om det var okej om han filmade oss delar av vägen upp. Det var tydligen något projekt för lokalteve så om ni hittar igen lokalteve för härjedalen eller kanske funäsdalen så kanske vi dyker upp i bild. Tillbaka till uppgången. Det började med en bitvis brant stigning mellan ett par klippor på bergssluttningen för att sedan övergå i riktigt brant klättring innan topplatån uppenbarade sig men alla i gruppen tog sig upp utan missöden, vilket vi allt stoltserade lite med. Den som hade minst problem tror jag var Dexter som helt orädd hoppade mellan tuvor och stenar trots att det lutade skarpt över klippkanten till höger. Orädd eller oförståndig, vet inte vad som stämmer bäst in. På toppen blåste det rejält och trots goda försök att hitta en plats i lä att luncha på så blev det till att uthärda snålvinden medan matlådan ingesterades. På nedvägen valde vi den mer traditionella leden som också utmärkts som "rekommenderad färdväg ner". Leden slingrade fram nedför fjälsluttningen och anslöt så småningom till stigen ned till Djupdalsvallen. Efter en välbehövlig och ack så skön tvätt av fötter i jåkken vid parkeringen satte vi oss i respektive bil och begav oss mot Sundsvall. Ett matstop vid Tony´s pizzeria i Vemdalen satt fint och vi var sedan hemma vid 20:30 på tisdagskvällen.
Sammanfattningsvis en väldigt trevlig resa i fjälltrakter man tidigare inte nyttjat så mycket under sommartid. Vi trivdes så pass bra att vi redan ett par dagar efter hemkomsten bokade en stuga för fyra dagar extra. Ser redan fram emot detta!
Till fjälls!
onsdag 27 augusti 2008
Sammanfattning av sommarens aktiviteter
Då intresset för att sitta framför datorn minskat under sommarmånaderna så har det också blivit glest med inlägg. Jag ska nu försöka mig på en sammanfattning över vad som hänt senaste månaden med tonvikt på diverse friluftsaktiviteter.
10/8 - 19/8
FJÄLLVANDRING ABISKO - NIKKALOUKTA (utanför kungsleden)
Jag och broder Henrik hade en längre vandring planerad i massiven runt kebnekaise-området. Åtta dagar skulle det hela ta och starten förlades till Abisko. Efter en natt i sovkupé (som vi bebodde helt ensamma p.g.a. stora horder lumpare vilket tacksamt togs emot) var vi så framme vid Abisko turiststation. Ryggsäckarna lastades på och färden startade. Jag bar till en början runt 20 kg allt inräknat och Henke kånkade på aningen mindre men hade då kamerautrustningen att bära runt på.
Första etappen inleddes med ett par kilometer efter kungsleden innan vi vek av upp mot tältlägret strax innan Ballinvaggis början. Relativt tuff stigning bitvis då vi skulle upp runt 500 höjdmeter innan det var dags för första dagens tältresning. Vi övernattade strax innan de små sjöarna i dalens västliga krökning. Helt okej tältplats och vatten i närheten.
Vaknade efter en god natts sömn och med renvaktarstugan ett par kilometer längre fram som första anhalt. Relativt lättvandrat och vi var båda överens om att vem som än byggde stugan visste att välja bra plats. Utsikt åt väster mot kungsledens sträckning och söderut mot massivet Adnetjårro (1755 möh). Fortsatt vandring ner mot vad jag antar är Bessevaggi för att där luncha ovanför jåkkens fall ner i dalen. Nedstigningen efter samma jåkk var småbrant och efterhand snårig av vide men fötterna kändes ändå lätta och kåtan ovanför Aliseatnu nåddes utan bekymmer. Ny fikapaus och en sorgligt försök att elda upp diverse småskräp i kåtans eldstad. Henrik myntade ett redan klassiskt uttryck om oss hobbyvandrare och våra påhitt - "samerna skulle skratta åt oss". Bestämde oss för att kolla tältplatser vid bron över Vierrojohka, strax innan dalgången Vierrovaggi. På en hylla ovanför jåkken placerades vårt trogna Nammatj inför andra natten. Vi passade här på att tvätta en del kläder och även oss själva i jåkkens kalla strömmar. Otroligt vad kallt det kan vara men lika otroligt vad skönt och fräscht det känns efteråt. Väl värt pinan. Efter matlagning och kvällsbestyr kröp vi ner i sovsäckarna och kände värmen sprida sig. Signad vare dunprodukter av alla dess slag.
Tredje dagen såg redan innan ut att bli ett riktigt kraftprov. Vi skulle först ta oss upp ett antal hundra höjdmeter till Mårmastugan och där äta lunch. Regnet strilade i stort sett konstant och sten utgjorde underlaget stora delar av vägen. Väl i Mårmastugan åt vi och passade på att torka lite kläder så gott det gick men i och med att fler vandrare anslöt så packade vi efter nån timme ihop ihop och begav oss upp mot Mårmapasset, ytterligare 400 höjdmeter, varav ca 220 bestod av väldigt brant vandring/klättring. Detta med full packning och regn. Vi kände på oss att det skulle bli tufft men inte många alternativ så vi satte kurs mot passet och stålsatte oss för vad som komma skulle. Väl framme tog vi en paus alldeles nedanför det branta partiet och försökte härifrån rekognosera vilken väg som skulle vara mest effektiv att välja. Började klättringen i måttligt tempo, något som visat sig väldigt viktigt vid vandring i brant terräng. Efterhand vi kom högre och högre upp insåg vi att det här inte skulle vara så slitsamt som vi trott och det var med ett leende på läpparna vi till slut stod på passets krön och blickade ut över dalarna såderut och norrut. Inte för att vi såg alltför mycket då det regnade och haglade om vart annat. Det som dock skulle visa sig bli den tuffa biten låg dock fortfarande framför oss. Blockterräng i ganska skarp nedförslut och blöta stenar lockade inte. Broder hade fått tips om en alternativ väg ned från passet där en stor del av denna stenöken skulle kunna undvikas till förmån för gräsfält utefter sluttningen. Tältplats blev, efter lång nedförslöpa med ett ont knä som följd, vid sjön Vassaloamijavri med underbar vy ut över den magnifika Vistasdalen och dess gröna prakt. Från att i ett par dagar vandrat mestadels över steniga områden och utan att träffa på några mängder av andra vandrare så kändes det riktigt civiliserat att komma fram till Vistas och dess relativa närhet till frekvent besökta leder och stugor. Att vi också gick förbi just denna plats vid senaste vandringen gjorde att man kände sig lite på "hemmaplan". Båda var efter dagen riktigt slitna och en vilodag planerades in. Kläder behövde torkas och kroppen återhämta sig. Tältet restes, torklina byggdes och Henke gjorde en kortare utflykt upp på toppen 1032 precis bredvid sjön. Sömn!
Fjärde dagen. Vilodag. Flyttade tältet 300 höjdmeter ner i Vistasdalen och nyttjade tälplatsen bredvid kåtan vid Vassajohkas utflöde i Visttasjohka. Den planerade vilan bestod av en kort dagstur med lätt packning till Vistasstugan, 12 km tur och retur. Väl där köpte vi lite välbehövligt godis och läste oss igenom gamla tidningsartiklar som berörde området. Historien om Lisa och Lisas stuga samt grottan i Kaskavagge samt en imponerande text om fjällföreståndaren "Fjäll-Nisse" intogs med stort nöje. Vi hade tidigare haft lite funderingar på om Vistasdalen möjligen huserar med någon svamp. Vet inte om man kan kalla det svamp utan att det blir en underdrift. Massvis med soppar växte i den täta björkskogen och storleken på dessa soppar översteg allt annan vi någonsin sett i svampväg. De största exemplaren mätte >25 cm i diameter och skulle nog väga in på runt kilot. Svårt att säga vad det var för svamp med gissningsvis någon form av björksopp med tanke på vegetationen. Vi återfärden från Vistasstugan gick vo över på andra sidan Visttasjohka för snabb koll på vart vi skulle ta vägen dagen efter, då målet var Tarfala via Kaskavagge och det höga passet ned mot Tarfaladalen.
Femte dagen startade vi tidigt och tog snabbt höjd på andra sidan Vistasdalen. Kartan visade att ca 500 höjdmeter skulle vandras på de 2-3 första kilometrarna. Väl uppe visade klockan på strax över två timmar från tältplatsen till höjden ovanför Njunni i Kaskavagge. Snabbt och effektivt var vi överens om. Snabb fika och vidare färd mot Kaskavagges vindskydd för lunch. Blåsten hade tilltagit en del och att kunna avnjuta nylagad mat och torkning av kläder inomhus var mycket värt. En stunds ryggläge och höga ben laddade tillsammans med maten kroppen för ny stigning på 500 höjdmeter upp till passet mellan Cievrralahku och Tarfaladalen. Första kilometern efter lunchen kändes riktigt seg men sedan kom vi igång igen. Även här dominerade stenarna men i plattare format och med en hel del små gräsplättar att kryssa mellan vilket underlättade vandringen avsevärt. Värt att nämna är att jag inför denna dagen bytte skodon från kängor till avsevärt lättare vattensportskor som ett litet experiment. Resultatet var slående då fötterna kändes fantastiskt lätta och precisionen att pricka rätt sten att kliva på ökade markant. Vi passerade under Darfalglaciären och gick korta streckor över de snölegor som låg i vår väg. Slutligen nådde vi så passets krön och Henke plockade fram kameran för att föreviga de magnifika vyer som låg framför oss. Hela kebnekaisemassivet med tillhörande glaciärer samt de omgivande topparna och isarna runt Tarfala låg i blickfånget och det var inga problem att stanna här en extra stund. Nedgången mot Tarfala var sedan väldigt brant och lös så det gällde att välja rätt väg och vara försiktigt för att undvika att alltför mycket sten rasade iväg under fötterna. Val av tältplats väl nere i dalen var inte helt enkelt då de tips om tältplatser vi hade sedan tidigare var lite luddiga. Valet föll på en ehlt slät och jämn gräsyta som tidigare varit en del av sjöbotten men nu var helt torrlagd. Perfekt för trötta vandrare vilket minst sagt var fallet. Dock kände jag mig personligen fräschare än jag trott jag skulle göra men Henke var rejält sliten och lovade heligt att "nästa tur blir en stugtur med überlätt packning". Hur dags vi gick och la oss visar på hur pigga vi egentligen var. Vi låg båda i sovsäckarna 19:15. En liten stund senare hör vi ljud utanför tältet. Tarfalas forskningsstations studenter nyttjar uppenbarligen denna plan för diverse aktiviteter och vi hade nu slagit upp tältet mitt i deras brännbollsplan. Inget vi direkt stördes av och matchen avslutades runt 22:00.
Sjätte dagen inleddes med flytt av tält närmare Kebnekaises fjällstation, en kortare tur på runt 7 km. Henke gjorde innan detta en kortare tur upp till storglaciären och tittade lite på isen. Själv låg jag i tältet och slöade. Väl nere vid Keb unnade vi oss dusch och bastu på stationen för att sedan laga mat i självhushållet. Lyx helt enkelt. Två dagar spenderades i närheten av stationen med endast kortare utflykter. Henke "besteg" Kaipak och vi gjorde en utflykt ned i Laddjuvaggi för att kolla in eventuella boulderblock som lockade och nog fanns det att klämma på alltid. Det får bli ett projekt för framtiden att klämma östra leden till toppen och ta ett par dagars fjällbouldering nedanför stationen. Ser redan fram emot detta (Björn?).
Tanken var att en av dessa dagar skulle spenderas med att bestiga Kaskasatjåkka (2076 möh) med utgångspunkt Tarfala men vi kände båda att vi var alltför slitna för att orka med detta. Sista dagen gick vi mot Nikkaloukta och en då efterlängtad hemresa. Vi drev runt på Kirunas gator ett par timmar i väntan på försenad tågavgång och SJ lyckades med bedriften att öka på förseningen under natten. Framme i Sundsvall 3 timmar försenade men ack så skönt att komma hem efter åtta dygn i Norrlands vildmarker.
10/8 - 19/8
FJÄLLVANDRING ABISKO - NIKKALOUKTA (utanför kungsleden)
Jag och broder Henrik hade en längre vandring planerad i massiven runt kebnekaise-området. Åtta dagar skulle det hela ta och starten förlades till Abisko. Efter en natt i sovkupé (som vi bebodde helt ensamma p.g.a. stora horder lumpare vilket tacksamt togs emot) var vi så framme vid Abisko turiststation. Ryggsäckarna lastades på och färden startade. Jag bar till en början runt 20 kg allt inräknat och Henke kånkade på aningen mindre men hade då kamerautrustningen att bära runt på.
Första etappen inleddes med ett par kilometer efter kungsleden innan vi vek av upp mot tältlägret strax innan Ballinvaggis början. Relativt tuff stigning bitvis då vi skulle upp runt 500 höjdmeter innan det var dags för första dagens tältresning. Vi övernattade strax innan de små sjöarna i dalens västliga krökning. Helt okej tältplats och vatten i närheten.
Vaknade efter en god natts sömn och med renvaktarstugan ett par kilometer längre fram som första anhalt. Relativt lättvandrat och vi var båda överens om att vem som än byggde stugan visste att välja bra plats. Utsikt åt väster mot kungsledens sträckning och söderut mot massivet Adnetjårro (1755 möh). Fortsatt vandring ner mot vad jag antar är Bessevaggi för att där luncha ovanför jåkkens fall ner i dalen. Nedstigningen efter samma jåkk var småbrant och efterhand snårig av vide men fötterna kändes ändå lätta och kåtan ovanför Aliseatnu nåddes utan bekymmer. Ny fikapaus och en sorgligt försök att elda upp diverse småskräp i kåtans eldstad. Henrik myntade ett redan klassiskt uttryck om oss hobbyvandrare och våra påhitt - "samerna skulle skratta åt oss". Bestämde oss för att kolla tältplatser vid bron över Vierrojohka, strax innan dalgången Vierrovaggi. På en hylla ovanför jåkken placerades vårt trogna Nammatj inför andra natten. Vi passade här på att tvätta en del kläder och även oss själva i jåkkens kalla strömmar. Otroligt vad kallt det kan vara men lika otroligt vad skönt och fräscht det känns efteråt. Väl värt pinan. Efter matlagning och kvällsbestyr kröp vi ner i sovsäckarna och kände värmen sprida sig. Signad vare dunprodukter av alla dess slag.
Tredje dagen såg redan innan ut att bli ett riktigt kraftprov. Vi skulle först ta oss upp ett antal hundra höjdmeter till Mårmastugan och där äta lunch. Regnet strilade i stort sett konstant och sten utgjorde underlaget stora delar av vägen. Väl i Mårmastugan åt vi och passade på att torka lite kläder så gott det gick men i och med att fler vandrare anslöt så packade vi efter nån timme ihop ihop och begav oss upp mot Mårmapasset, ytterligare 400 höjdmeter, varav ca 220 bestod av väldigt brant vandring/klättring. Detta med full packning och regn. Vi kände på oss att det skulle bli tufft men inte många alternativ så vi satte kurs mot passet och stålsatte oss för vad som komma skulle. Väl framme tog vi en paus alldeles nedanför det branta partiet och försökte härifrån rekognosera vilken väg som skulle vara mest effektiv att välja. Började klättringen i måttligt tempo, något som visat sig väldigt viktigt vid vandring i brant terräng. Efterhand vi kom högre och högre upp insåg vi att det här inte skulle vara så slitsamt som vi trott och det var med ett leende på läpparna vi till slut stod på passets krön och blickade ut över dalarna såderut och norrut. Inte för att vi såg alltför mycket då det regnade och haglade om vart annat. Det som dock skulle visa sig bli den tuffa biten låg dock fortfarande framför oss. Blockterräng i ganska skarp nedförslut och blöta stenar lockade inte. Broder hade fått tips om en alternativ väg ned från passet där en stor del av denna stenöken skulle kunna undvikas till förmån för gräsfält utefter sluttningen. Tältplats blev, efter lång nedförslöpa med ett ont knä som följd, vid sjön Vassaloamijavri med underbar vy ut över den magnifika Vistasdalen och dess gröna prakt. Från att i ett par dagar vandrat mestadels över steniga områden och utan att träffa på några mängder av andra vandrare så kändes det riktigt civiliserat att komma fram till Vistas och dess relativa närhet till frekvent besökta leder och stugor. Att vi också gick förbi just denna plats vid senaste vandringen gjorde att man kände sig lite på "hemmaplan". Båda var efter dagen riktigt slitna och en vilodag planerades in. Kläder behövde torkas och kroppen återhämta sig. Tältet restes, torklina byggdes och Henke gjorde en kortare utflykt upp på toppen 1032 precis bredvid sjön. Sömn!
Fjärde dagen. Vilodag. Flyttade tältet 300 höjdmeter ner i Vistasdalen och nyttjade tälplatsen bredvid kåtan vid Vassajohkas utflöde i Visttasjohka. Den planerade vilan bestod av en kort dagstur med lätt packning till Vistasstugan, 12 km tur och retur. Väl där köpte vi lite välbehövligt godis och läste oss igenom gamla tidningsartiklar som berörde området. Historien om Lisa och Lisas stuga samt grottan i Kaskavagge samt en imponerande text om fjällföreståndaren "Fjäll-Nisse" intogs med stort nöje. Vi hade tidigare haft lite funderingar på om Vistasdalen möjligen huserar med någon svamp. Vet inte om man kan kalla det svamp utan att det blir en underdrift. Massvis med soppar växte i den täta björkskogen och storleken på dessa soppar översteg allt annan vi någonsin sett i svampväg. De största exemplaren mätte >25 cm i diameter och skulle nog väga in på runt kilot. Svårt att säga vad det var för svamp med gissningsvis någon form av björksopp med tanke på vegetationen. Vi återfärden från Vistasstugan gick vo över på andra sidan Visttasjohka för snabb koll på vart vi skulle ta vägen dagen efter, då målet var Tarfala via Kaskavagge och det höga passet ned mot Tarfaladalen.
Femte dagen startade vi tidigt och tog snabbt höjd på andra sidan Vistasdalen. Kartan visade att ca 500 höjdmeter skulle vandras på de 2-3 första kilometrarna. Väl uppe visade klockan på strax över två timmar från tältplatsen till höjden ovanför Njunni i Kaskavagge. Snabbt och effektivt var vi överens om. Snabb fika och vidare färd mot Kaskavagges vindskydd för lunch. Blåsten hade tilltagit en del och att kunna avnjuta nylagad mat och torkning av kläder inomhus var mycket värt. En stunds ryggläge och höga ben laddade tillsammans med maten kroppen för ny stigning på 500 höjdmeter upp till passet mellan Cievrralahku och Tarfaladalen. Första kilometern efter lunchen kändes riktigt seg men sedan kom vi igång igen. Även här dominerade stenarna men i plattare format och med en hel del små gräsplättar att kryssa mellan vilket underlättade vandringen avsevärt. Värt att nämna är att jag inför denna dagen bytte skodon från kängor till avsevärt lättare vattensportskor som ett litet experiment. Resultatet var slående då fötterna kändes fantastiskt lätta och precisionen att pricka rätt sten att kliva på ökade markant. Vi passerade under Darfalglaciären och gick korta streckor över de snölegor som låg i vår väg. Slutligen nådde vi så passets krön och Henke plockade fram kameran för att föreviga de magnifika vyer som låg framför oss. Hela kebnekaisemassivet med tillhörande glaciärer samt de omgivande topparna och isarna runt Tarfala låg i blickfånget och det var inga problem att stanna här en extra stund. Nedgången mot Tarfala var sedan väldigt brant och lös så det gällde att välja rätt väg och vara försiktigt för att undvika att alltför mycket sten rasade iväg under fötterna. Val av tältplats väl nere i dalen var inte helt enkelt då de tips om tältplatser vi hade sedan tidigare var lite luddiga. Valet föll på en ehlt slät och jämn gräsyta som tidigare varit en del av sjöbotten men nu var helt torrlagd. Perfekt för trötta vandrare vilket minst sagt var fallet. Dock kände jag mig personligen fräschare än jag trott jag skulle göra men Henke var rejält sliten och lovade heligt att "nästa tur blir en stugtur med überlätt packning". Hur dags vi gick och la oss visar på hur pigga vi egentligen var. Vi låg båda i sovsäckarna 19:15. En liten stund senare hör vi ljud utanför tältet. Tarfalas forskningsstations studenter nyttjar uppenbarligen denna plan för diverse aktiviteter och vi hade nu slagit upp tältet mitt i deras brännbollsplan. Inget vi direkt stördes av och matchen avslutades runt 22:00.
Sjätte dagen inleddes med flytt av tält närmare Kebnekaises fjällstation, en kortare tur på runt 7 km. Henke gjorde innan detta en kortare tur upp till storglaciären och tittade lite på isen. Själv låg jag i tältet och slöade. Väl nere vid Keb unnade vi oss dusch och bastu på stationen för att sedan laga mat i självhushållet. Lyx helt enkelt. Två dagar spenderades i närheten av stationen med endast kortare utflykter. Henke "besteg" Kaipak och vi gjorde en utflykt ned i Laddjuvaggi för att kolla in eventuella boulderblock som lockade och nog fanns det att klämma på alltid. Det får bli ett projekt för framtiden att klämma östra leden till toppen och ta ett par dagars fjällbouldering nedanför stationen. Ser redan fram emot detta (Björn?).
Tanken var att en av dessa dagar skulle spenderas med att bestiga Kaskasatjåkka (2076 möh) med utgångspunkt Tarfala men vi kände båda att vi var alltför slitna för att orka med detta. Sista dagen gick vi mot Nikkaloukta och en då efterlängtad hemresa. Vi drev runt på Kirunas gator ett par timmar i väntan på försenad tågavgång och SJ lyckades med bedriften att öka på förseningen under natten. Framme i Sundsvall 3 timmar försenade men ack så skönt att komma hem efter åtta dygn i Norrlands vildmarker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)