Skriva igen?

Är det dags att återigen väcka liv i den här bloggen? Och medan jag tänker den tanken så kräks stackars Dexter. Lite risig i magen tror jag men han brukar hämta sig snabbt.

Bloggandet får vänta, städning hägrar.

Torsdag och ledig

Kort arbetsvecka. Ledig torsdag vilket är skönt. Dock inga klämdagar inom landstinget. Full planering för kommande helgers turer. På fredag bär det av mot Mariannelund och Trollevägga för klättring. Detta förutsatt att vädret är på vår sida. Premiärtältning för Dexter då. Förra helgen gick vi två etapper på Tjustleden. Inlägg om detta kommer senare.

SRF närmar sig med stormsteg. Apropå storm var det riktigt grinigt ute igår. Blixtnedslag på jobbet vilket släckte allt. Det som gör det hela sämre är att jag jobbar på sjukhuset...

Som sagt, SRF. Två veckor kvar till en helg med hög och hård musik. Och såklart ypperligt sällskap i form av en bunt Uppsala-akademiker. Planeringen är i full gång:)

Nyss hemkommen från fem km på Karlstorp med Dexter. Skönt att komma ut lite samtidigt som det är trevligt att se att både min och Dexters fot verkar hålla ihop. Efter lunchen hägrar gränsö för litet allmänt slappande. Ska sätta en slackline om tillfälle ges.

Middag? Ingen aning...det löser sig.

Premiär för Dexter

Planerar att komma igång med löpningen igen efter en tid med öm häl. Även Dexter har haft haltat lite på ena bakbenet då han förmodligen stukat "lilltån". Båda vi börjar dock krya på oss och vi har nu varit ute på premiärturen tillsammans i Västervik.

Sprang i lugnt tempo stranden vid Gamlebyviken för att där köra en kort stretch. Löpning tillbaka till Piperskärr där Dexter får nosa runt lite i vår lilla hage medans husse avslutar med lite styrkeövningar på den lokala lekplatsen. Efter en tids uppehåll från löpningen känns benen aningen tunga, detta trots att jag hela tiden det varit bart ute cyklat en hel del. Det kommer dock att gå lättare och lättare med tiden. Ska lägga in åtminstone fyra löppass i veckan kombinerat med styrkeövningar. Utöver detta vill jag komma igång med cyklingen igen men det kräver att Dexter är någorlunda bekväm att vara ensam i det nya boendet. Vi får ta det i långsamma steg helt enkelt.

Besök

Har fram till i söndags haft besök av sambo och hund från Sundsvall. Mycket trevligt även om vädret inte varit det bästa. Inskolning för Dexter på dagis och en kort tripp till öland kom att stå på schemat. Var även ut på Gränsö ett par gånger där Dexter glatt doppade tassarna i havets kalla vatten. Gjorde även ett heroiskt dyk från klipporna då favoritpinnen rullade i vattnet. Dagen bjöd i övrigt på mestadels sol men också en del friska vindar. Skönt att komma ut var det iaf.

Angående Öland så var det inte någon vanlig turisttur vi åkte på då min kära sambo var ditbjuden på anställningsintervju, ett jobb hon också skulle visa sig erbjudas. Kul tycker vi alla då det blir avsevärt mycket närmare med 17 mil till Öland jämfört med ca 70 mil till Sundsvall.

Efter ett par dagar tror jag Devrim ändå tyckte att staden Västervik var helt okej men att bo i en liten etta en bit utanför stadens gränser är inte riktigt hennes grej. Måste dock hålla med henne om att Västervik är mysigt med sina små slingrande gator och närheten till hav och natur. Sommartid tror jag det blir en höjdare :)

I söndags åkte Devrim hem vilket såklart var trist. Jag och Dexter, som nu kommer att stanna i Västervik över sommaren, tog vara på det allt varmare vädret och besteg två av traktens utsiktsberg, Fruberget och Örnberget. Fruberget erbjuder lite mer klättring på vägen till toppen där en gammal fornborg står och vakar. Från toppen av örnberget är utsikten över skärgården magnifik och ger lite känsla av att vildmark trots närheten till väg och parkering då anmarschen begränsar sig till 10 min.

Bra väder och sol. Livet är generöst.

Hemma efter cykeltur. Kortis men ack så skönt. Lyckades även träffa på min hyresvärd för första gången. Efter ett par månader i lägenheten har vår kontakt begränsat sig till ett par telefonsamtal.  Nu har jag dock ett ansikte också. 

Som den kostkunnige man föreställer har man lärt sig att det är viktigt att få i sig något oprdentligt efter ett hårt (nåja) pass. För dagen ekar dock skafferiet relativt tomt då helgen kommer att tillbringas på annan ort. En banan och tre brända mandlar (ja, de rosa varianterna) blev det. Dock blir det snart middag bestående av kokt potatis och skinka vilket kommer att mäta behovet efter sockerarter och aminosyror. Kanske också en näve chips...

En tur på Gränsöleden

Vädret har den senaste tiden visat sig från sin bästa sida här på östkusten vilket jag idag tänkte ta vara på. Suget att få komma ut lite i frisk luft och natur låg också och tryckte på. Hade sedan en tid läst in mig på utbudet av vandring i närområdet och skulle nu ge Gränsöleden ett försök. Leden tar sin början vid Gränsö kanal för att sedan följa halvöns kust hela vägen runt för att återvända till kanalen. Tolv kilometer ska det vara runt.

Börjar med en cykeltur på ett par km innan vandringen tar vid. Första delen av turen går på Gränsös östra sida där närheten till havet är tydlig stora delar. Vid Lillön dyker den första riktiga rastplatsen upp med ett antal grillplatser samt ett ordentligt vindskydd som det utan vidare skulle gå att övernatta i. Vyn över delar av Tjust skärgård är njutbar och det finns en hel del klipphällar att utnyttja för sol och slappande.

 Vy från Lillön

Leden drar sig vidare efter kustlinjen och följer snart ett vidsträckt område med betesmark innan man kommer fram till Kroken. Inget vidare plats för fika och siktet sätts på Skanvid et par km söderut. Här tar stora stenhällar vid vilka till stor del består av den röda Västervikskvartsen. Här finns också lämningar efter tidigare militär verksamhet, en väl vald plats med tanke på Skanviks vy ut mot Asken. Ett fågelskyddsområde tar sin början här och leden svänger in mot skogsmark. Det går bra att följa stenstranden ännu en bit men snart kommer man in på privat mark som också uppmärksammar på häckande fåglar längs hela viken. Ytterligare ett vindskydd passeras strax efter Skanvik, där jag passar på att ta en snabb fika och få i mig lite vatten då solen ligger på.

 Skanviks stenhällar

Från Skanvik drar sedan leden söderut mot Gränsös sydligaste udde, vilken indikerar att halva sräckan är avklarad. Leden går inte hela vägen ut på udden men det går bra att ta en extra sväng ut om man vill. Dock inget jag tog mig för utan färden fortsatte mot Sandviks sandstrand. Här ändrar leden till viss del karaktär och man lämnar de havsnära klipporna och drar sig längre in i skogsmark. Sandstranden vid Sandvik ligger i en vik och det finns gott om plats, iaf iadg. Den närliggande parkeringen förevisar dock att det förmodligen samlas en del folk här en varm dag under semestern. Då det finns ett antal bord uppställda blir detta platsen för min lunch. Hårdbröd med ost, ägg, nötter, vatten, ett par frukter samt en provsmakning av en av alla näringsdrycker vi förskriver på jobbet. Chokladsmak. Sådär god efter ett par timmar i varm ryggsäck.

Biten efter Sandvik är fin men tyvärr övergår stigen till regelrätt väg efter ett tag vilket drar ned betyget lite. Hela sträckan fram till Grönsö slott, ca fyra km, går efter vägar med ett kort undantag strax innan slottsområdet. Det sitter dock folk och solar efter hela kuststräckan och ett par fiskare med sisådär 5 spön var står upradade lite här och var. Väl framme vid slottet tar jag en snabb tur över på Ekholmen, en liten broförsedd ö utanför slottskaffet. Här växer endast ek och massvis med vitsippor.

 Ekholmens vitsippor

Härifrån och upp till kanalen är det cykelväg som gäller innan cykeln slutligen kan låsas upp. En trevlig vandring där Gränsös västra kustlinje får ses som den mer spännande och sevärda, iaf om det är närhet till havet som önskas. Att ta sig till Lillön från stranden vid Bondbacken är smidigt och det kommer nog att bli ett par dagar med grill och bad för Dexter där i sommar.

Tills nästa gång...

Klätterkurs i häggsta

Som ni kanske läst i en av Sveriges större spridare av kloka ord, The Next Route, har det blivit högst aktuellt med en vidareutveckling av kunskaperna gällande gnejs och granit. Sagt och gjort - en fortsättningskurs klippklättring bokades tidig försommar.

I sällskap med Vaggeryds stenätare Björn knappades Häggsta in på GPS:en och färden tog sin början norrut. Efter ingen(!) felnavigering var vi så framme en eftermiddag i April och visst kände man av en viss nervös spänning inför helgens äventyr. Efter en tältnatt dyker så vår intruktör upp, den mycket renomerade Nicolas Gafgo.

Tillägas skall väl att första natten var lite smått kuslig med tanke på vad Björn visade upp strax innan lampan slocknade. Att det låg en kyrkogård 100 m ovanför tältplatsen gjorde inte det hela bättre..

Gav oss snabbt i kast med kilplaceringar, varje tradklättrares yttersta livlina. En god kilplacering är din vän för livet, en kil som floppar skrattar åt dig hela vägen ned. Vidare till standplatser och vad som bör tänkas på för att sitta säkert på klippan.

Leder även varsin trea som första riktiga känning av the sharp end. Inga markfall får räknas som godkänt.

Björn på väg ner efter lyckad förstamanstur.

Så var dag 1 över. När natten kom tändes en värmade eld då det kröp under nollstrecket nattetid. Ingen fara då man väl kom i sovsäcken men promenaden den 100 metrarna till tältet var sådär rolig. Kände oss tvungna att iförda pannlampor ta en extra sväng och kolla till bilen för att få upp lite välbehövlig värme. Två killar med pannlampor på en kyrkogård mitt i natten får kanske ses som aningen bisarrt....eller kanske bara excentriskt i sin fulla grad. Just det, inte att förglömma kvällens middag. Bruna bönor med stekt fläsk. Kände sig som en guldgrävare i Klondyke med jävlar vad gott det smakade. Riktig höjdare.

Dag 2. Dags för lite seriösare ledarbete. Jag inleder med första repan av Ekleden, en av Häggstas klassiker. Trevlig klättring upp till stand där Björn fortsatte resan upp mot toppen. I det hela en trevlig led och klart roligt att komma igång med att lägga kil. 

 Björn för firning från Ekleden.

Nästa led på schemat är Sjuan, en spricka/dieder som Gillis Billing klättrade i mitten av 30-talet. Det är klassiker det. Nuvarande sträckning lämnar dock sprickan till en början för trevligare klättring på vägen bredvid. Det är också en av de längre lederna på Häggsta med sin 38 meter.  Björn leder förträffligt trots den sanslösa vind som gör oss sällskap. Jag tar över som försteman inför andra replängden och står inför stämklättring ett par meter innan första kil kan läggas. Efter ytterligare ett par meter och nästa kil kommer så utsteget. Sprickan fortsätter åt vänster, dock utan mig. Ett kort överhäng skall forceras innan sista stand är ett faktum. Absolut ingen svår klättring men klart luftigt och annorlunda för en led i trea-registret. Björn kommer efter utan missöden. Nedfirning.

Kursen avslutas med genomgång av firning förbi knut samt urkoppling ur systemet vid ev. tillbud. Även assisted hoist provas på. Lite som en start på kamraträddning kan man säga.

Sammanfattnignsvis en mycket bra och för mig personligen en väldigt givande kurs. För Björn var nog mycket av det som sades en repetition men enligt mig minst lika mycket värt. Handlar inte om att en gång lära sig, det ska stanna i huvudet också.

Trevlig helg med trevlig sällskap - får repeteras ett flertal gånger i sommar :)

Flytt till Västervik

Som bekant för de flesta i min bekantskapskrets har jag lämnat Umeå och Sundsvall. Detta då arbetsmöjligheter öppnade sig i östkustens pärla, Västervik. Dietist på Västerviks sjukhus var det som erbjöds och att tacka nej var uteslutet. Så här är jag.

Kort om mit nyfunna arbete. Sitter på sjukhuset som en av fyra ansvariga för att folk äter som de bör och att inneliggande patienter så gott det går har en trivsam tillvaro gällande maten. Låter inte enkelt och är inte det heller. Skoj dock. Praktik efter nio terminer teori känns gott och ger mersmak för arbetslivet.

Återuppstånden

Precis som med åkermark ska det vara nyttigt med ett års träda även för bloggskrivandet. Träda är även ett sätt att bekämpa ogräs så med det sagt kommer skitinlägg i framtiden att vara allt mer sällsynta. 

Here we go!!

Forts. sammanfattning...

Tre dagar efter hemkomst från de mer nordliga bergstrakterna drog vi iväg ett gäng ännu en gång. Denna resa var mer av det bekväma slaget med boende i egen stuga, dagsturspackning och en varm dusch varje dag. Åsvallens stugby i Tänndalen var vår destination. Totalt var vi sex personer + hund. Dexters första kontakt med fjällvärlden men långt ifrån den sista. Om ett par år kommer han vara en riktig veteran i de sammanhangen, förhoppningsvis både sommar- som vintertid.

- Ankomstdagen
Anländer till stugan runt 1430. Börjar lite smått packa upp våra prylar och ger oss sedan ut på en kortare tur upp mot trädgränsen. Skönt att röra på benen efter ett antal timmar i bilen. Aningen blött då vi följde vinterledens sträckning med trevligt med fjälluften och stillheten.

- Andra dagen
Efter frukost lastar vi in behövlig utrustning i bilen och beger oss till foten av Hamrafjället. Relativt stadig stigning direkt från start (gick samma väg vintertid helt ospårat och det var klart tyngre) men väldigt fina omgivningar då man går i björkskog genom hagar med kor förbi ett par fäbovallar. Stigen blir eftersom brantare och bjuder på slutet på ett väldigt motlut. Efter trädgränsen är det som att heöt byta miljö. Otroligt tydlig och dramatisk övergång från tät björkskog till kalfjäll med gräshed som underlag. Utsikten över Tänndalen börjar här bli riktigt fin. Vi går mot toppen och möts av ett jättelikt stenröse som markerar Hamrafjällets högsta punkt, 1032 möh. Spektakulär utsikt över Tänndalen som bjuder på en vy som påminner om den flygande känsla man får då man står uppe vid Vassaloamijavri och tittar ut över Vistasdalen i Kebnekaiseområdet. Efter toppbeöket letar vi oss ned mot Anderssjöarna för lite lä och en fin plats att äta lunch på. Vyn över nämnda sjöar är enastående och har man varit i området även vintertid så är det än roligare att kunna orientera sig. Vissa av gruppens medlemmar ger sig ut på små utflykter för att röra lite på sig efter lunchen medan andra finner absolut njutning i att bara luta sig tillbaka, slappna av och blunda. Vid ett antal tillfällen störs friden av en stor renflock som springer förbi väldigt nära men det är en störning vi gärna kan ta. Dexter var överväldigad av renarnas närhet och frågade nog sig sälv vad det var som pågick runtomkring honom. Dock kan man fundera på renarnas slutledningsförmåga då de gång på gång springer precis där vi sitter. Alltid med samma förvånade uttryck. Vi börjar efter ett par timmars fjällnjutning bege oss nedåt. Återigen imponeras man av hur vacker alla miljöer är och björskogen på väg ner till bilen är en fröjd att vandra i.

- Tredje dagen
Målet för dagen är Bolagskammen med utsikt in över Norge och Storvigelns i sammanhanget höga topp. Börjar vår vandring i västra änden av sjön Malmagen och informeras på vägen att björnjakt pågår i området. Spännande men inget som avskräcker oss. Inlednade delen av turen går genom böljande björkskog med lätt stigning och ett par vattendrag passeras, till glädje för tomma vattenflaskor och Dexter får sig ett dopp i varje liten bäck som rinner förbi. Balanssinnet på en icke namngiven gruppmedlem sviker en aning då flaskan skall fyllas och resans första (och enda) ofrivilliga vattenkontakt är ett faktum. Ett gott skratt och inga vidare bekymmer då vädret spelar oss i händerna. Efter ett par kilometer kommer vi så ur skogen och leden fortsätter över fjällsidan upp mot bolagskammen. Väl framme breder Bolagen ut sig nedanför oss och Storvigeln reser sig ståtligt över omgivningarna. Vi känner dock att kammen är alltför kall och blåsig att fungera som rastplats men kamerorna plockas fram för att föreviga ögonblicket. Vi letar oss en bit öster om leden vi kommit på och hittar en rad med släta, nästan vertikala klipphällar som erbjuder gott skydd för vinden men ändå släpper igenom en del sol.´Den medhavda baguetten med rödbetssallad och kötbullar smakar bra och vi sitter och bara njuter av lugnet ett tag innan färden går vidare. Beger oss nu mot toppen av den närbelägna Lillstöten med en höjda v gissningsvis 1100 möh. Efter lyckad topptur väljer vi att förlägga dagens fika på norrsidan av fjällsluttningen. Även här bjuds det på lite kortare utflykter av några tappra vandrare. Ett par timmar senare har vi packat ihop och börjat nedfärden mot bilarna. Lättvandrat och välspångat över blöttare partier och ett par renar gör sig synliga bland fjällbjörkarna. Det här blev resans längsta tur på ca 10 km och solen gjorde oss sällskap hela vägen.

- Fjärde dagen och hemresa
En sista kortare tur skulle hinnas med. Mittåkläppens på håll spetsiga topp (1212 möh) skulle besegras och färden gick, efter städning och packning, mot djupdalvallen och ledens början. De första kilometrarna gick genom lättvandrad björkskog som glesnade lite mot slutet. Där leden viker av västerut för att sedan följa kammen upp mot toppen valde vi istället att gå rakt fram och ta oss upp direkt i fallinjen. Det finns två vägar upp och vi visste att vi skulle komma på den brantare stigen så småningom. En liten rolig detalj är att vi alldeles efter djupdalvallen blev tillfrågade av en kille med filmkamera och hund om det var okej om han filmade oss delar av vägen upp. Det var tydligen något projekt för lokalteve så om ni hittar igen lokalteve för härjedalen eller kanske funäsdalen så kanske vi dyker upp i bild. Tillbaka till uppgången. Det började med en bitvis brant stigning mellan ett par klippor på bergssluttningen för att sedan övergå i riktigt brant klättring innan topplatån uppenbarade sig men alla i gruppen tog sig upp utan missöden, vilket vi allt stoltserade lite med. Den som hade minst problem tror jag var Dexter som helt orädd hoppade mellan tuvor och stenar trots att det lutade skarpt över klippkanten till höger. Orädd eller oförståndig, vet inte vad som stämmer bäst in. På toppen blåste det rejält och trots goda försök att hitta en plats i lä att luncha på så blev det till att uthärda snålvinden medan matlådan ingesterades. På nedvägen valde vi den mer traditionella leden som också utmärkts som "rekommenderad färdväg ner". Leden slingrade fram nedför fjälsluttningen och anslöt så småningom till stigen ned till Djupdalsvallen. Efter en välbehövlig och ack så skön tvätt av fötter i jåkken vid parkeringen satte vi oss i respektive bil och begav oss mot Sundsvall. Ett matstop vid Tony´s pizzeria i Vemdalen satt fint och vi var sedan hemma vid 20:30 på tisdagskvällen.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig resa i fjälltrakter man tidigare inte nyttjat så mycket under sommartid. Vi trivdes så pass bra att vi redan ett par dagar efter hemkomsten bokade en stuga för fyra dagar extra. Ser redan fram emot detta!

Till fjälls!

Sammanfattning av sommarens aktiviteter

Då intresset för att sitta framför datorn minskat under sommarmånaderna så har det också blivit glest med inlägg. Jag ska nu försöka mig på en sammanfattning över vad som hänt senaste månaden med tonvikt på diverse friluftsaktiviteter.

10/8 - 19/8
FJÄLLVANDRING ABISKO - NIKKALOUKTA (utanför kungsleden)

Jag och broder Henrik hade en längre vandring planerad i massiven runt kebnekaise-området. Åtta dagar skulle det hela ta och starten förlades till Abisko. Efter en natt i sovkupé (som vi bebodde helt ensamma p.g.a. stora horder lumpare vilket tacksamt togs emot) var vi så framme vid Abisko turiststation. Ryggsäckarna lastades på och färden startade. Jag bar till en början runt 20 kg allt inräknat och Henke kånkade på aningen mindre men hade då kamerautrustningen att bära runt på.

Första etappen inleddes med ett par kilometer efter kungsleden innan vi vek av upp mot tältlägret strax innan Ballinvaggis början. Relativt tuff stigning bitvis då vi skulle upp runt 500 höjdmeter innan det var dags för första dagens tältresning. Vi övernattade strax innan de små sjöarna i dalens västliga krökning. Helt okej tältplats och vatten i närheten.

Vaknade efter en god natts sömn och med renvaktarstugan ett par kilometer längre fram som första anhalt. Relativt lättvandrat och vi var båda överens om att vem som än byggde stugan visste att välja bra plats. Utsikt åt väster mot kungsledens sträckning och söderut mot massivet Adnetjårro (1755 möh). Fortsatt vandring ner mot vad jag antar är Bessevaggi för att där luncha ovanför jåkkens fall ner i dalen. Nedstigningen efter samma jåkk var småbrant och efterhand snårig av vide men fötterna kändes ändå lätta och kåtan ovanför Aliseatnu nåddes utan bekymmer. Ny fikapaus och en sorgligt försök att elda upp diverse småskräp i kåtans eldstad. Henrik myntade ett redan klassiskt uttryck om oss hobbyvandrare och våra påhitt - "samerna skulle skratta åt oss". Bestämde oss för att kolla tältplatser vid bron över Vierrojohka, strax innan dalgången Vierrovaggi. På en hylla ovanför jåkken placerades vårt trogna Nammatj inför andra natten. Vi passade här på att tvätta en del kläder och även oss själva i jåkkens kalla strömmar. Otroligt vad kallt det kan vara men lika otroligt vad skönt och fräscht det känns efteråt. Väl värt pinan. Efter matlagning och kvällsbestyr kröp vi ner i sovsäckarna och kände värmen sprida sig. Signad vare dunprodukter av alla dess slag.

Tredje dagen såg redan innan ut att bli ett riktigt kraftprov. Vi skulle först ta oss upp ett antal hundra höjdmeter till Mårmastugan och där äta lunch. Regnet strilade i stort sett konstant och sten utgjorde underlaget stora delar av vägen. Väl i Mårmastugan åt vi och passade på att torka lite kläder så gott det gick men i och med att fler vandrare anslöt så packade vi efter nån timme ihop ihop och begav oss upp mot Mårmapasset, ytterligare 400 höjdmeter, varav ca 220 bestod av väldigt brant vandring/klättring. Detta med full packning och regn. Vi kände på oss att det skulle bli tufft men inte många alternativ så vi satte kurs mot passet och stålsatte oss för vad som komma skulle. Väl framme tog vi en paus alldeles nedanför det branta partiet och försökte härifrån rekognosera vilken väg som skulle vara mest effektiv att välja. Började klättringen i måttligt tempo, något som visat sig väldigt viktigt vid vandring i brant terräng. Efterhand vi kom högre och högre upp insåg vi att det här inte skulle vara så slitsamt som vi trott och det var med ett leende på läpparna vi till slut stod på passets krön och blickade ut över dalarna såderut och norrut. Inte för att vi såg alltför mycket då det regnade och haglade om vart annat. Det som dock skulle visa sig bli den tuffa biten låg dock fortfarande framför oss. Blockterräng i ganska skarp nedförslut och blöta stenar lockade inte. Broder hade fått tips om en alternativ väg ned från passet där en stor del av denna stenöken skulle kunna undvikas till förmån för gräsfält utefter sluttningen. Tältplats blev, efter lång nedförslöpa med ett ont knä som följd, vid sjön Vassaloamijavri med underbar vy ut över den magnifika Vistasdalen och dess gröna prakt. Från att i ett par dagar vandrat mestadels över steniga områden och utan att träffa på några mängder av andra vandrare så kändes det riktigt civiliserat att komma fram till Vistas och dess relativa närhet till frekvent besökta leder och stugor. Att vi också gick förbi just denna plats vid senaste vandringen gjorde att man kände sig lite på "hemmaplan". Båda var efter dagen riktigt slitna och en vilodag planerades in. Kläder behövde torkas och kroppen återhämta sig. Tältet restes, torklina byggdes och Henke gjorde en kortare utflykt upp på toppen 1032 precis bredvid sjön. Sömn!

Fjärde dagen. Vilodag. Flyttade tältet 300 höjdmeter ner i Vistasdalen och nyttjade tälplatsen bredvid kåtan vid Vassajohkas utflöde i Visttasjohka. Den planerade vilan bestod av en kort dagstur med lätt packning till Vistasstugan, 12 km tur och retur. Väl där köpte vi lite välbehövligt godis och läste oss igenom gamla tidningsartiklar som berörde området. Historien om Lisa och Lisas stuga samt grottan i Kaskavagge samt en imponerande text om fjällföreståndaren "Fjäll-Nisse" intogs med stort nöje. Vi hade tidigare haft lite funderingar på om Vistasdalen möjligen huserar med någon svamp. Vet inte om man kan kalla det svamp utan att det blir en underdrift. Massvis med soppar växte i den täta björkskogen och storleken på dessa soppar översteg allt annan vi någonsin sett i svampväg. De största exemplaren mätte >25 cm i diameter och skulle nog väga in på runt kilot. Svårt att säga vad det var för svamp med gissningsvis någon form av björksopp med tanke på vegetationen. Vi återfärden från Vistasstugan gick vo över på andra sidan Visttasjohka för snabb koll på vart vi skulle ta vägen dagen efter, då målet var Tarfala via Kaskavagge och det höga passet ned mot Tarfaladalen.

Femte dagen startade vi tidigt och tog snabbt höjd på andra sidan Vistasdalen. Kartan visade att ca 500 höjdmeter skulle vandras på de 2-3 första kilometrarna. Väl uppe visade klockan på strax över två timmar från tältplatsen till höjden ovanför Njunni i Kaskavagge. Snabbt och effektivt var vi överens om. Snabb fika och vidare färd mot Kaskavagges vindskydd för lunch. Blåsten hade tilltagit en del och att kunna avnjuta nylagad mat och torkning av kläder inomhus var mycket värt. En stunds ryggläge och höga ben laddade tillsammans med maten kroppen för ny stigning på 500 höjdmeter upp till passet mellan Cievrralahku och Tarfaladalen. Första kilometern efter lunchen kändes riktigt seg men sedan kom vi igång igen. Även här dominerade stenarna men i plattare format och med en hel del små gräsplättar att kryssa mellan vilket underlättade vandringen avsevärt. Värt att nämna är att jag inför denna dagen bytte skodon från kängor till avsevärt lättare vattensportskor som ett litet experiment. Resultatet var slående då fötterna kändes fantastiskt lätta och precisionen att pricka rätt sten att kliva på ökade markant. Vi passerade under Darfalglaciären och gick korta streckor över de snölegor som låg i vår väg. Slutligen nådde vi så passets krön och Henke plockade fram kameran för att föreviga de magnifika vyer som låg framför oss. Hela kebnekaisemassivet med tillhörande glaciärer samt de omgivande topparna och isarna runt Tarfala låg i blickfånget och det var inga problem att stanna här en extra stund. Nedgången mot Tarfala var sedan väldigt brant och lös så det gällde att välja rätt väg och vara försiktigt för att undvika att alltför mycket sten rasade iväg under fötterna. Val av tältplats väl nere i dalen var inte helt enkelt då de tips om tältplatser vi hade sedan tidigare var lite luddiga. Valet föll på en ehlt slät och jämn gräsyta som tidigare varit en del av sjöbotten men nu var helt torrlagd. Perfekt för trötta vandrare vilket minst sagt var fallet. Dock kände jag mig personligen fräschare än jag trott jag skulle göra men Henke var rejält sliten och lovade heligt att "nästa tur blir en stugtur med überlätt packning". Hur dags vi gick och la oss visar på hur pigga vi egentligen var. Vi låg båda i sovsäckarna 19:15. En liten stund senare hör vi ljud utanför tältet. Tarfalas forskningsstations studenter nyttjar uppenbarligen denna plan för diverse aktiviteter och vi hade nu slagit upp tältet mitt i deras brännbollsplan. Inget vi direkt stördes av och matchen avslutades runt 22:00.

Sjätte dagen inleddes med flytt av tält närmare Kebnekaises fjällstation, en kortare tur på runt 7 km. Henke gjorde innan detta en kortare tur upp till storglaciären och tittade lite på isen. Själv låg jag i tältet och slöade. Väl nere vid Keb unnade vi oss dusch och bastu på stationen för att sedan laga mat i självhushållet. Lyx helt enkelt. Två dagar spenderades i närheten av stationen med endast kortare utflykter. Henke "besteg" Kaipak och vi gjorde en utflykt ned i Laddjuvaggi för att kolla in eventuella boulderblock som lockade och nog fanns det att klämma på alltid. Det får bli ett projekt för framtiden att klämma östra leden till toppen och ta ett par dagars fjällbouldering nedanför stationen. Ser redan fram emot detta (Björn?).

Tanken var att en av dessa dagar skulle spenderas med att bestiga Kaskasatjåkka (2076 möh) med utgångspunkt Tarfala men vi kände båda att vi var alltför slitna för att orka med detta. Sista dagen gick vi mot Nikkaloukta och en då efterlängtad hemresa. Vi drev runt på Kirunas gator ett par timmar i väntan på försenad tågavgång och SJ lyckades med bedriften att öka på förseningen under natten. Framme i Sundsvall 3 timmar försenade men ack så skönt att komma hem efter åtta dygn i Norrlands vildmarker.

Snickerier

Snickrade idag klart på den campus-bräda jag påbörjat. Hänger nu flott på sidan av garaget och det kommer nog att tillkomma en del grepp men nuvarande räcker gott. Till veckan åker jag till Umeå för att hämta post samt se till bostaden. Hoppas kunna klämma in en dags klättring med Björn också. Har ett par nya skor som måste nötas in och det var ett tag sedan man var ute så suget finns helt klart :).

Jobbar nu två nätter till den här veckan samt två dagar och två nätter med start nästa helg. Är sedan ledig resten av sommaren. Skönt minst sagt. Åker till fjälls (Kebnekaise) med liten broder den 10:e augusti och blir borta åtta dagar för att sedan åka till Tänndalen helgen efter hemkomsten. Trevligt med lite inplanerade aktiviteter såhär mot slutet av sommaren. Ska även hinna med att provpaddla lite kajak då senaste turen gav mersmak.

Pulver åt folket!

Höga höjder och kluriga broar

Tar en viss tid att komma sig för att skriva under sommaren. Har dock tid på mig :).

Förra helgen åkte vi ett gäng till Skuleberget för att ge oss på en av deras cirkelbanor. 13 meter och sju trixiga broar stod mellan oss och slutplattformen. Jag började och kände redan på första bron, en ranglig sak gjord av åldrade rep, att detta skulle bli hemskt trevligt men samtidigt aningen svajigt. Särskilt om man är 1,90 lång och fick gå halvt nedhukad på vissa av broarna. Två första broarna var repbroar av olika snitt. Dom var trevliga men skulle också visa sig vara de svajigare av de sju. Tredje bron bestod av en tunn vajer att gå på samt repstumpar som hängde ned med några meters mellanrum. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och använda hela armspannet för att nå nästa rep. Det var precis att jag, längst i gruppen, nådde fram. Vissa av oss är inte mer än 1,55...

Fjärde bron gick ut på att gå på lina på två parallella vajrar med viss hjälp av våra egna crabclaws. Lång var den och tid tog den att ta sig igenom men kändes relativt stabil. Nu övergick det till lite annorlunda broar då inga vajrar användes. Femte bestod av tre rep som dragits kors och tvärs mellan de två träden. Det gällde att hitta rätt sekvens för att ta sig igenom utan fall. Klurigt och det ska erkännas att bron klarades först efter att säkerhetsrepet använts som lite stöd. Balans på stock var nästa och bjöd på skönt gung men inga direkta svårigheter. Sista hindret var ett stort nät som forcerades på bästa sätt. Efter två timmar var vi i mål, nöjda, törstiga och en erfarenhet rikare. Rekommenderas!

Nu skall här släggas ett kort pass.

Två dagar blev en...

Paddling lördag och söndag med en övernattning emellan. Det var tanken då vi styrde kosan mot Lögdö bruk för att hämta två bokade kanadensare. En faktor var dock inte på vår sida. Vädret. Det var minst sagt lite risigt redan dagen innan vi skulle ut men vi chansade på bättre väder under helgen. Väl ute vid kanotuthyraren insåg vi snart att det här kommer inte att lätta och beslutet att helt enkelt inte paddla under lördagen togs. Målet för vår lilla utflykt var Stora Skälsjön, ett par mil norr om Ljustorp. Trots vädret åkte vi ut, utan kanoter, med syfte att kolla in våra blivande farvatten.

När vi så kommer fram är det faktiskt uppehåll men det håller inte i sig många minuter. Regnet tilltar snabbt och vi tar tillflykt till ett rastskydd med eldstad som står lägligt bredvid sjön. Nygrillade hamburgare var en av måltiderna vi planerat för under paddlingen men det får istället bli vår lunch i det fria denna dag. Det var mysigt att sitta under ett något läckande tak och höra engångsgrillarna fräsa då Willy´s frusna lades på. Efter ett par timmars rekreation begav vi oss hemåt och hoppades och bad om bättre väder dagen efter.

Söndag. Ser klart bättre ut vädermässigt då det iaf är uppehåll. Åker återigen ut till Lögdö och hämtar denna gång upp våra bokade kanoter. Efter diverse information av den väldigt trevliga "kanotgubben" var det då dags att bege sig till Skälsjön ännu en gång. Utresan bjöd på en del trassel med lastade kanoter då släpvagnen vi lånat var aningen för smal. Utan att säga för mycket kan nämnas att helt stabilt var det inte. Detta i samråd med en bitvis usel väg gjorde det hela lite nervigt.

Vädret kändes mer och mer stabilt desto närmare nämnda sjö vi kom och risken för nederbörd var inte längre lika överhängande som dagen innan. Väl framme lastades kanoter och packning av, kanoter tvättades av med rödsprit p.g.a. risken för kräftpest och allting kånkades ner till vattnet. En kortare provtur innan den stora expeditionen var tanken då halva gruppen aldrig paddlat förr. Visade sig bli en riktigt rolig historia den där där provturen. Inga namn nämnda. Tror dock det var nyttigt. Packningen lastades ombord och vi begav oss så iväg. Följde till en början den västra sjökanten men tog snart sikte på en liten ö där dagens första fika skulle inmundigas. Denna lilla holme är för liten för kartan men gissar att den ligger strax utanför Skarpudden. Efter fikat siktade vi nu på att kolla in Kyrkholmarna för eventuell lunch men väl framme lockade Sandremsholmarnas sandiga stränder än mer. Efter kanske 40 minuters paddling från kyrkholmarna drog vi så iland kanoterna på den lilla inre stranden på den östra av holmarna. Solen hade nu lite smått börjat titta fram och vattnet lockade till bad. Dock inte för alla men av gruppens sex medlemmar badade iaf två varav undertecknad gärna slängde sig i vattnet. Holmarna är sammanbundna med en sandremsa på ett par decimeters djup vilket gör det enkelt att ta sig från holme till holme. Efter uppfräschande bad slöades det en del i solen innan köken plockades upp för lunch. Knorr´s pastarätter var det som serverades och efter lite trixande med kokningen fick vi alla något varmt i magen. Precis efter lunchen började det plötsligt regna och vinden hade tilltagit markant sedan vi kom i land. Och motvind såklart. Vi packade snabbt ihop och begav oss hemåt. Siktade på östra sidan för att slippa en del vind och det var klar skillnad mot att paddla mitt ute på öppet vatten. Halvvägs tillbaka kunde vi höra åskmuler i fjärran vilket fick ordentlig fart på en av gruppens kanoter. Så länge vi höll oss efter sjökanten kändes det dock säkert och efter lite över en timmes konstant paddling drog vi så upp kanoterna på stranden vi lämnade på förmiddagen.

Alla var nog nöjda med dagen och kanske planterades ett frö för framtida kanotturer. Ljustorpsån och Indalsälven finns fortfarande kvar att göra och personligen ska jag nog tjata lite på liten broder för att komma ut på ett par dagars kajakpaddling. Hinner nog inte med det i år men för tusan, man är ju ung :).

Familjemiddag

Förra helgen kom besök från Uppsala och Göteborg. Storebror med familj samt lillebror hälsade på för en helg bestående av middag, snack och vilsamt slappande. Välbehövligt efter två slitsamma dagar i värmen. Lördagen ägnades åt matlagning som på kvällen avnjöts tillsammans. Smakade riktigt bra gjorde det.

Söndagen började med relativt tidig frukost. Jag och liten bror begav oss sedan iväg på jakt efter den rikskända(:)) Omsgrottan som skulle ligga i närheten. Efter ett tags letande i skogarna runt Omsberget, vilket inte direkt saknade potentiella grottöppningar, hittade vi så vad vi tror är Omsgrottan. 50 meter lång ska den vara men då vi saknade nödvändig utrustning så blev det endast de första metrarna som besöktes i syfte att se vart det bar iväg senare. Nästa grottbesök blir nog drömgrottan (länets största med en längd av 160+ m) på Midskogsberget eller någon av Nolbykullens tre grottor. De senare är förmodligen mindre besökta och därför kanske roligare att leta reda på.

På eftermiddagen lämnade besökande familjemedlemmar Sundsvall för att återgå till vardagen på hemmaplan.

För mig väntade tidig morgon och arbete tre dagar senare.

Fortsättning finbesök....

Efter ett par dagar kommer så fortsättningen på berättelsen om den norrländska Björnens besök i det något sydligare Sundsvall och det Sandströmska residenset.

Efter inledande torsdag nalkades en god natts sömn för att klättra vidare på fredag. Frukost vid 09:00 ca och sedan iväg mot den solvarma klippan. Och solvarm var den....stekte bra redan vid första anblicken. Vandrade upp mot fikaplatsen och lämnade av väskor samt riggade upp med behövlig utrustning. Som uppvärmning gav vi oss den här dagen i kast med de långa svalederna som ligger skönt inne i skogen bakom "vindskyddet". Na Palm, Jinx Palm och Fut Palm klättrades och erbjöd, precis som Valfläsk dagen innan, på väldigt angenäm klättring. Avslutande svaet innehöll ett överhäng och därmed myntades uttrycket överhängande sva, som i klätterkretsar är helt ologiskt men samtidigt hysteriskt roligt. Fika innan vidare stenkänning.

Ger oss nu i kast med Midskogs längsta led, King Size (6b?). En massiv 26 meters vertikal led med ankaret lååångt där uppe. Björn inleder och ser stabil ut fram till sjätte bulten där ledens första krux visar sig. Hur han än sliter så kommer han inte förbi och firar efter ett par tappra försök ner till marken och skuggans svalka. Jag går på men känner att krafterna inte kommer att räcka till den här gången. Gör ett par försök utan större lycka och beger mig nedåt. Det ska nämnas att King Size ligger mitt i farbror solens blickfång och väggen var fruktansvärt het. Att steka vertikala ägg hade inte varit några som helst problem. Vi pustade ut och började sakta fundera....hur fan ska vi rensa leden? Björn gjorde ett försök med en escape ut till grannen Surdansken men blev kvar under avslutande dieder....så nu satt det sex QD på King Size och två stycken på Surdansken. Surt.

inte mycket att göra. Björn, tapper som han är, slirade över till sandaler och begav sig upp mot ankaret genom en skreva på väggen. Med mig som guide nedifrån var tanken att fira ned till ankaret och sedan koppla om för att rensa leden. Det tog lite tid att hitta en väg som palcerade Björn rakt ovanför tänkta led men till slut stod han där - förankrad i en tall på klippans kant, 40+ meter över marken. Första firningen var inte helt vertikal med detta kompenserades av ett antal enbuskar som måste forceras. Väl framme vid ankaret gick det smidigt och leden rensades utan större problem.

Efter detta var dagens övningar till ända och vi packade ihop för att bege oss hemåt. Björn till Umeå och jag till ICA för att handla inför helgens kommande besökare. Men mer om detta i senare inlägg. Björn tackade för sig och vi var nog båda överens om att de två dagarna varit lyckade, om än väl varma.

Tjo!

Finbesök från norra delarna

Onsdag 04:00. Kliver av nattskiftet aningen tidigare och beger mig hemåt. Hade som plan att sova framåt 11-tiden för att hinna käka lite innan Björn rullade in i kommunen. Väl hemma får jag ett sms från Björn som meddelar att han tänker åka 07 och vara framme ca 10. Tiotiden låter som tidigaste laget efter en natts arbete. Skickar ett snabbt svar och håller mig till tidigare nämnda plan. Sover riktigt bra men känner att det tar lite tid att återhämta sig från arbetets tunga bördor. Nåväl. Frukost.


Efter en välbehövd frukost rullar så Björn in med klättermobilen. Går en snabb husesyn och beger och sedan mot närmaste ICA för proviantering. Kursen sätts sedan mot Midskogs klippor och solen gör oss minst sagt sällskap. Dagen skulle visa sig bli varm. Apvarm. Kånkar upp våra väskor till det forna vindskyddet och rackar upp. Inleder med att värma på Bara bult (5a) och Oj (4). Förstnämnda visade sig vara en värdigare motståndare än förväntat och redan på första metrarna producerades dagens första skrapsår för egen del. Björn dock hel och ren. Kände oss nu varma och styrde kosan mot Leprechaun (6a), en överhängande och vass led på "goa grepp". Efter ett par försök var vi överens om att greppen må vara goda enligt föraren men enligt oss så är det onda. Leprechaun kändes också halvfarlig att leda p.g.a. illa placerade stenar i landningen. Såg ett par som senare klättrade den på topprep och det såg klart tryggare ut. Dock är det inget annat än led som gäller. Lämnade Leprechaun och klättrade istället ett 20 m långt och trevligt sva på sidan om. Valfläsk (5a) sattes av båda utan bekymmer.
Stora väggen äntrades nu. Surdansken (6a) var målet men skulle i värmen visa sig övermäktig. Jag har klättrat den på topprep innan och minns då inte att det var sådana problem. Det är dock då det kommer till att leda den på bult man ställs på prov. En halvläskig andrabult blev dagens stoppkloss. Nu var det pizzadags på den anrika pizzerian Knuten som passande nog hade en åttaknut som symbol. Lite tufft men i dyraste laget. Återvände till Midskogs och gav Blixt Gordon (6b) några försök men utan lycka. Hemfärd och en välbehövd natts sömn låg framför oss.

Bloggen på halvfart

Sommar. Medför, som jag (och ni) märkt, klart färre inlägg här. Detta trots att fritiden är mer fullbokad än någonsin. Men vem har tid och lust att sitta framför skärmen hela dagarna när man kan göra annat. Senaste veckan har bestått av arbete, träning, slöande. Plockade igår fram gamla racern ur förrådet och provrullade den imorse till jobbet. Lyckades dock bryta av en ventil då jag pumpade. Bara att köpa nytt. Är inte så förvånad då cykeln är...gammal. Stod det inte GW under sadeln? Även gamle kung Gustav hade uppenbarligen bråttom mellan ägorna.

En natt kvar. Sen kommer Björn från Umeå för lite kvalitativ stenkänning i traktens skogar. Heldag torsdag och aningen kortare fredag borgar för stordåd. Jonas delade precis med sig av vad som absolut inte får missas på traktens stolthet Midskogsberget. Onsight är bara förnamnet. Grad 7 efternamnet.

Fredag kväll kommer broder med familj för en något sen 30-års middag. Lördag morgon (04:30 ca!) kommer andra broder från Göteborg i samma syfte. Blir trevligt med storbesök i helgen även om en stor del av lördagen kommer att ägnas åt matlagningens ädla konst. Ska nog gå bra det också även om morsan börjar känna en viss stress över helgens bestyr.

Nu blir det nog att lägga sig i sängen och spendera lite tid framför teven samt en avslutande tripp in i Kim S Robinsons mars-trilogi. Snart färdig med Röd. Bara att ge sig i kast med Blå och Grön.

Natti!

Sundsvallspremiär

Efter att ha avklarat tre inledande arbetsnätter väntade fem dagar ledigt med start måndag. Skönt. Kände mig lite halvrisig i halsen men framåt onsdag kändes det bättre och det blev en kortare löptur för att springa igång benen lite. Kändes bra efteråt så nu är det bara att köra:)

Pratade med en gammal klätterkollega, Jonas, i onsdags och det bestämdes att torsdag kväll skulle hänges åt lite rephängande och fingernötande på Nolbys väl dolda väggar. Ingen av oss hade tidigare varit och klättrat i Nolby och hade inga direkta förväntningar mer än att det skulle bli riktigt skönt att komma ut för första gången sedan jag kom från Umeå. Mötte upp Simon i skogarna och värmde upp på det topprep han riggat innan vår ankomst. Speak to me(5c) var första projektet. Var lite fundersam på hur det skulle kännas efter ett par veckors avhållsamhet från stenen men både fingrar och styrka kändes riktigt bra. Inledande 5c bjöd på lite motstånd men gjorde gott för värmen i leder och muskler. Kände redan efter första klättringen att det här med gradering klart kan skilja sig från ställe till ställe. Där jag och Björn slitit på 5b-5c vid Starrberget så kändes klättringen i Nolby avsevärt hårdare graderad. Personligen gick det väl två dagar på Bart Simpson(5b) i Umeå innan den satt på led. Dock ska nämnas att de leder vi klättrade i Nolby endast gjordes på topprep men ändå. Att leda dessa ska absolut inte vara några problem.

Flyttade sedan vidare till TNT-väggen, en liten vägg som ligger ovanför de andra. Klart spännande standplatser för säkring med ett 10-meters fall direkt åt vänster. Riggade två ankare - What do you want from me(6a) och TNT(6c+). Inledde här med 6a och blev ännu mer förvånad över hur lätt det kändes. Ska en parallell dras till Umeå och Björn så kan den kanske jämföras med Metallica, vilken håller graden 4(!). Alla tre klämde snabbt av denna led och vi kikade lite på TNT med graden 6c+. Började bli kallt nu och lite lätt regn började falla. Gick på som siste man och fingrarna började nu kännas sega, ovana denna typ av belastning. Inledningen flöt på bra och efter två rephänh så kom jag så pass långt att ankaret inte kändes alltför avlägset men ack så tungt och tunt det ser ut sista metrarna. Kommer dock att gå bra känner jag. Efter detta var klockan närmare 22:30 och det var dags att packa ihop för dagen.

Nolby bjöd på klättring av bra kvalitet och jag gillar de små väggarna som ligger utspridda i skogen. Gemytligt på något sätt. Nu väntar jag med spänning på att Björn eventuellt kommer ner i början av augusti. Ser framför mig en onsight av minst 6b och RP av några grader över. Han har sett stark ut under försäsongen och kommer efter senaste tidens träning att prestera stort på Sundsvalls klippor. Ska dock se till att komma ut någonting mer innan dess. Jonas är tyvärr inte tillgänglig i veckan men Simon verkade inte alltför oäven att klämma lite sten i veckan som kommer.

Känner nu att jag kommit igång bra med sommaren träning. Sprang ett kortare pass med mamma igår inför kvällens middagsgäster och allt bestyr det medför. Trevligt var det dock. Både löpningen och middagen.

Sill åt alla!

Ännu en dag...i väntan på natt

Snart dags för första nattskiftet för sommaren. Har spenderat dagen med att bygga mitt livs första slackline efter ritning av Björn. Använde 15 m statiskt rep och en karbin för bygget. Fick bra spänning i linan och provade gå lite. Det är svårt men absolut inte omöjligt. Till slutet av sommaren ska det nog gå bra att vandra fram och tillbaka mellan använda äppelträd. Har också hunnit med att köra ett pass minut-träning. Såg ut som följer:

Minut 1: 3 pull-ups
Minut 2: 3 pull-ups
Minut 3: Avlåsning 90 grader, 15 sek
Minut 4: Raka benlyft vid 90 graders avlåsning
Minut 5: Avlåsning 140 grader, 15 sek
Minut 6: 3 pull-ups
Minut 7: Deadhang maxtid (ca 30 sek på sloper)
Minut 8: Avlåsning 90 grader, 15 sek
Minut 9: 3 pull-ups
Minut 10: Dynamisk avlåsning

Körde detta program två gånger med 10 min vila mellan seten. Jobbigt var det men gillar den typen av träning riktigt mycket. Allt som har med egen kroppsvikt som motstånd att göra tror jag stenhårt på.

Nej nu är det dags att käka middag och hoja iväg till kära arbetet.